När vi åker ifrån sjukhuset...
....så ringer jag syrran och frågar om hon vill komma förbi oss och äta middag. och höra lite om resan... Vi hade ju lite annat i tankarna men syrran kunde så hon kom en timme senare.
Vi kramades och Lucas blev helt överlycklig över att se moster eller LaPoo som han säger. De busar medans vi gör klart maten. Patrik och jag tittar på varandra och har svårt att inte börja småfnittra hela tiden men vi skulle försöka att låta Lucas ge ledtrådar vid middagen.
Äntligen blev det dags att sätta sig vid bodet, typ 20 min senare men som kändes som flera immar. När vi har satt oss så frågade jag Lucas: vad gjorde mamma på väg till frukosten? Lucas lutar sig över sin stolskant och säger bläää...
Syrran tittar och fnittrar till lite...
Jag frågar Lucas igen: vad gjorde mamma varje morgon i Thailand? Och Lucas försöker visa igen. Syrran tittar lite frågande så jag frågar igen och denna gång betonar jag "varje morgon" och då klickar det, syrran tittar på mig med tårar i ögonen och jag nickar bara!
"Ja syrran" säger jag och visar henne ultraljudsbilden från två timmar innan.
Både syster och jag har tårar som rinner ner för våra kinder och Lucas sitter mest och tittar förundrat. Medansvar Patrik bara väntar spänt på den "riktiga" reaktionen...
Samtidig som Jessica tittar på ultraljudsbilden så säger hon, i helgen när jag var hos pappa och mamma så frågade de om fin försökte få syskon eller inte ville ha fler barn.
"Men alltså jag ser aldrig på dessa bilder, vad är vad?frågar hon mitt i sin berättelse...
jag säger:"Jo det är en och det där är den andra!"
VA????? Ar det tvillingar? Åååå va bra syrran det vill jag också ha och då måste ju jag också kunna få det!
lucas sitter och säger tå, tå, tå (två) och skrattar, Patrik, jag och Jessica sitter med tårar i ögonen och bara känner en stor lycka och tacksamhet att älskade moster blir så glad för oss och att hon finns nära!
